- Händelser stora som små.

2008-11-29
Förra helgen hade jag besök av mina kära vänner Maria med Yang och Kia, samt Nina med Aquila. Vi hade planerat in en fullspäckad helg med träning och vi hann med både spår, rapport och lydnad innan mörkret satte stopp för utevistelsen och vi istället avnjöt middag och mys med massor med tjejsnack.

Tjejerna (och Yang och Pan som enda killar) kom på lördag förmiddag. Efter lite energiintag bar det av ut i vår skog och första anhalt blev Blåbärsskogen. Där la Nina ett spår till Aquila innan vi gick vidare. Jag hade tidigare under veckan rekat en rapportsträcka och markerat ut en härlig sträcka på ca 500 m som gick delvis i svagt markerad stig och delvis i råterräng. Härligt underlag och härlig skog, perfekt för rapport! Först fick "småtjejerna" Kia och Aquila prova på budföring med mig som mottagare efter sträckan. Båda klarade fint 50 m (med en böj så jag var inte inom synhåll från startpunkten), så jag gjorde en förlängning på ytterligare 50 m som båda också klarade fin-fint.

Sen tog jag och Nina med oss killarna (Yang och Pan) för att traska iväg till B-stationen. Dimma hade jag tänkt strunta i att träna, eftersom hon gärna får kortslutning i sin hjärncell när hon blir frustrerad. Och kan inte vara tyst. Så hon skulle bara få sitta och känna av hur T R Å K I G T det kan vara på en station. Men det tyckte inte Dimma, så hon slet av sig kopplet och vi bestämde att Maria skulle skicka henne till mig på ett frispår när vi var framme. Jag hade inga större förhoppningar, men jag borde ju ha vetat bättre, ska man till MATTE är allt möjligt! Så Dimma kom kutandes i full fart in till B-stationen. Överlycklig.

Därefter var det killarnas tur att springa tillbaka till Maria. Båda klarade det galant (förutom att en viss bruning hade så bråttom att han tjuvstartade). Även skicket tillbaka och vidare till förlängningen C, klarade båda lika fint. Fast Maria sa att hon ville skicka Yang först, för han såg så ointresserad ut där han satt... men så tjuvstartade han igen och kom i fullaste fart! Never underestimate a waiting Dobermann... ;) Efter detta bestämde vi oss för att prova skicka Aquila, som aldrig någonsin hade provat på detta förut (budföringen en stund tidigare var det närmaste de kommit). Men vad hade vi att förlora? Antingen skulle hon komma eller så skulle hon inte fatta någonting och då skulle hon ju liksom inte heller fatta att hon inte fattade... Men döm av allas förvåning när även Aquila kommer farandes i skogen som en oljad svart blixt! Vi provade samma sak med Kia, men hon hade ju redan sin matte hos sig, så hon vände ungefär där jag hade stått när vi tränat budföring tidigare. Yang sprang även en ytterligare gång tillbaka till sin matte, Denna gång UTAN tjuvstart (för jag var beredd och kunde stoppa honom, hehe), men Pan förstod inte varför han skulle springa en tredje gång, så han tog det istället lilla lugna med oss andra tillbaka.

Nu hade det börjat mörkna redan och NIna fick gå sitt spår med Aquila i dunklet. Men det gick alldeles strålande. Efter detta gick vi hem och lagade mat och avnjöt en lång och mysig kväll med gott vin (jo, det FINNS goda torra vita viner, Nina!) och snacks och snack inpå småtimmarna. Jag tror inte jag varit uppe så länge (för egen skull alltså) sen Noelle föddes... Alla hundar var trötta och nöjda med dagen. Helt otroligt underbart var det att uppleva två så snälla hanhundar också. Inte ett gruff (bara idel bög-pussar) kom det från killarna trots att de var ihopsläppta en hel del. Tänk att träffas så sällan och så vara ute i skogen med 5 hundar av båda könen rejsandes och ALLA är snälla och glada! Axa var förresten tyvärr inte med. Hon är för tillfället hos mina föräldrar på "träningsläger". För där är det minsann full fart om dagarna. Men Noelle (och vi också) tyckte att Aquila påminde så mycket om Axa att hon gick och kallade henne för det och såg lycklig ut.

Nästa dag stod lydnad på schemat. Vi stannade här hemma på vår gård för att kunna utnyttja tiden maximalt och vår trädgård var alldeles tillräcklig som appellplan. Alla hundar och mattar skötte sig bra och jag tror vi alla kom en bit framåt i vår träning.

Tack tjejer för en underbar helg! Jag önskar vi kunde göra detta BETYDLIGT oftare! Nästa gång (då vi inte ses i Casa Yxie eller Casa Dixie förstås) kanske det blir att prova på vart vandringsleden fortsätter...?

Aquila undrar. Varför måste jag stå här fastbunden och allt?

Yang vet precis varför och undrar mer när han får sätta igång.

Lakritstomtarna undrar en massa också. Men det skulle bli för mycket att skriva om här...

Är det en fåntratt? Mja, det är ju Dimma i full fart in till B-stationen. Att springa till matte är väl ingen konst...

Lilla duktiga PimPim framme hos matte.

Medan vi var ute i skogen och tränade, var Pans kullbror i Hamar och var snygg i en ring. Det var nämligen Norsk Vinnare som gick av stapeln där. Och den vackre, vackre killen vann hela balunsen och blev BIR i stenhård konkurrens, med norsk vinnartitel och Norsk champion på köpet! STORT GRATTIS! Vi är så stolta över Pans fina kullbror, SV-08 NV-08 SU(u)CH NUCHExplicit Trouble Maker! Tror minsann Maria fick stadiga sms också under dagen att det gick väldigt bra därborta för Yangs familj med.

2008-11-15
Av olika anledningar har jag inte kunnat uppdatera hemsidan på ett tag. Men här kommer i alla fall en lägesrapport. På Allhelgonahelgen var jag och Pan iväg till Hallsberg för att tävla appellspår. Det hade ju inte blivit så mycket träning med tanke på att han varit dålig (det var ju som tur var tillfälligt och nu mår han prima igen) och jag var bortrest, var uppbokad på annat på kvällarna mm. Några gånger hann vi ut och träna och jag kunde ju bara konstatera att han inte var klar för att spåra på ängsmark... Så det var på vinst och förlust jag åkte iväg. Till råga på allt hade det snöat ganska mycket nere i Hallsberg dagen innan och snön hade delvis smält och bildat skare med vattenhål i. Och själva spåret gick ute på en stubbåker som vi dessutom inte tränat alls på. Dessa förutsättningar blev tydligen för svåra för Pan, som tappade bort spåret redan efter ett tiotal meter. Det var ingen idé heller från min sida att försöka hjälpa honom genom att nyttja möjligheten att "gå tillbaka där hunden sist med säkerhet hade spåret". Hur skulle jag kunna veta exakt var den platsen var på en stubbåker där allt såg likadant ut? Så jag fick helt enkelt bryta. Just då var jag lite besviken och ville bara åka hem, men efter en stund, då jag pratat lite med en annan deltagare, kom jag på att en platsliggning och budföring är ju förstås alltid bra att träna på...

Det började med budföringen som jag var först ut på eftersom vi hade startnummer 1. Vi kom fram till mottagaren och gjorde vår sedvanliga hälsningsritual. Men mottagaren envisades med att försöka "styra in" Pan med axel och "godishand", vilket bara får till följd att han blir yvig och skuttar fram igen och försöker kolla av hennes hand. Jag försökte säga till henne att hon bara skulle stå helt stilla med armar och händer hängandes rakt ner och säga ett tydligt "fot", utan hjälper med kroppen. Det är ju så han är lärd. Men det gick inte. Hon vred sig och styrde med handen och tillslut tänkte jag ge upp. Men då sa hon att jag måste ställa upp bredvid henne med Pan sittandes mellan oss, på min högra (!) sida. Jag fattade ingenting. Vad var detta för ny konstig regel? Jag försökte förklara för henne att han bara skulle bli förvirrad, att jag inte ville göra så, men hon envisades med att jag måste göra det. Så det var inget annat än att försöka. Självklart gick det åt skogen. Pan fattade ingenting utan försökte gå runt mig och sätta sig på "rätt" sida, nämligen vänster. Det blev bara en massa strul och sen gav jag upp. Jag kunde ju inte stå där och strula runt hur länge som helst. När jag skulle gå märkte jag att Pan helt och hållet tappat fokus på mottagaren pga. allt strul med att få honom att sätta sig ner mellan oss. Så jag bad att hon bara skulle säga hans namn innan vi gick (Pan hade vid det laget redan börjat snusa i marken och kolla in andra saker). Men då svarade mottagaren bara att "ja, jag gör det sen". Jag förstod inte riktigt vad hon menade, så jag frågade igen om hon kunde säga hans namn innan vi gick iväg, så att Pan skulle ha en chans att förstå att hon fortfarande hade något med övningen att göra. Men hon svarade bara återigen att hon gör det sen. Så jag gav upp igen och gick. Som jag misstänkte kom det aldrig något "sen" utan vi fick gå iväg och ställa upp utan att hon hade lockat på honom alls. Jag blev rätt förvånad överhuvudtaget då det sen visade sig att Pan klarade denna virriga budföring med en 10:a i betyg!

Jag var lite sur efter detta strul, trots att Pan klarade det hela. Mottagaren hade samma taktik på alla hundar: Alla blev tvingade att sitta mellan henne och ägaren. De flesta förstod ingenting och en del ägare till och med tog tag i sina hundar och mer eller mindre lyfte in dem i position och tryckte ner dem. Platsliggningen som följde därefter gick dock  kanon och gav en 10:a. Sen kom nästa anledning för mig att höja ögonbrynen. Jag, som hade startnummer 1, fick inte tillfälle att kliva av planen och värma upp en minut innan det var dags för mig att köra. Jag var tvungen att börja direkt. Återigen kanske en ny regel i brukset som jag missat? Det spelade visserligen ingen roll för mig, Pan är lika taggad oavsett vad som hänt innan, så för min del behövdes ingen uppvärmning. Men det blev inga superpoäng på linförigheten. Vi tränar ju aldrig med koppel, så Pan blev helt sonika så glad över denna nya bärmöjlighet att han tog kopplet i munnen medan han glatt svansade bredvid mig. Dessutom var det extremt gropigt och blött på planen, så det var omöjligt att gå helt rakt utan att snubbla, både för människor och hundar. Sen kände jag av lite okoncentration från Pans sida. Han nosade och försökte äta snö under momentet inkallning och läggande - ja det var ju nyhetens behag, årets första snö minsann! Vid momentet hopp tvekade han och stannade till vid hindret och tittade på mig igen och såg frågande ut (som om han var osäker på om det verkligen var "hopp" jag hade sagt). Jag sa hopp en gång till och då hoppade han. Men då hände samma sak som i våras då vi tävlade appellen i rapport. Han hade ju ingen sats, så han hoppade rakt upp och rakt ner och därmed hamnade han jättenära hindret på andra sidan. Så när jag sa sitt och han snodde runt, hade han hamnat nästan helt bredvid hindret. För att hjälpa honom på traven, valde jag att visa med armen samtidigt som jag sa hopp. Pan hoppade glatt och kom och satte sig fot. Därför blev jag rätt förvånad när ena domaren visade upp en nolla. Jag var helt enkelt tvungen att fråga varför och då sa hon att han ju inte hade lytt mig förrän på en sisådär femte eller sjätte kommandot... Om hon istället hade valt att lämna sin plats på andra sidan planen och komma lite närmare hade hon i så fall kanske också hört att jag bara gav ett extra kommando plus armgesten. Av domaren som stod nära fick jag ju ett mer rättvist betyg, en 6:a.

Nåja, det spelade ju ingen som helst roll hur det gick på lydnaden med tanke på att vi ändå var diskvalificerade efter spåret. Men rätt ska väl ändå vara rätt? Jag bestämde mig för att den klubben kommer nog inte få besök av mig fler gånger i alla fall.

Nästa helg (förra lördagen) var jag i Örebro på symposiet "Påverkan eller åverkan?" där kända hundprofiler/etologer såsom Kenth Svartberg, Björn Forkman och Kerstin Malm föreläste. Även om jag har hört Kenth Svartberg (vars ideologi/metoder jag tror benhårt på) föreläsa tidigare och även läst hans böcker, så var det en intressant dag med en hel del matnyttigt och flera tankeställningar. Jag hade tänkt renskriva mina anteckningar (många sidor blev det...) och se vad jag kan göra med materialet. Kanske blir det ett inslag i den kommande tävlingslydnadskursen som jag ska ha?

2008-10-29
Grattis Pan på 3-årsdagen! Världens goaste "fabbro Grön, Pelle Plutt, Bror Duktig, Paniiii" har redan hunnit bli hela tre år gammal!

2008-10-27
Nix, det blev inget Ck för Axa i helgen och därmed ingen officiell utställningschampiontitel. Domaren tyckte hon var fin med bra kropp men med något framskjuten skuldra och något underställd. Till saken hör att min "inhyrda" proffs-köttbulle-hållare Mia abrupt fick avbryta sitt uppdrag. Tanken var att hon skulle få Axa att INTE stå som en underställd säck potatis (vilken hon gärna gör om hon inte har en trevlig dragning utanför ringen), men när vi kom in i det fina och varma ridhuset i Dannero, såg vi ju att ringarna satt ihop. Hon hade visserligen kunnat klämma in sig på andra sidan där de ställt alla bommar, hinder och annan bråte mot väggen, men det hade blivit långt till den sida där domaren satt. Så jag slet med mig två halva köttbullar i all hast och sprang in. Mia började klämma sig in i hörnet med bommarna, men då satte Noelle igång och tjöt som en siren. Så hon fick agera barn-tröst istället (fast inget dög: "vill du ha banan - näää; vill du ha juice - näääää mammaaaaaa!") Så Mia fick jobba hårt, men inte med Axa denna gång... Jag fick också jobba hårt och de två halva köttbullarna var ju raskt förbrukade. Resultatet blev såklart - precis som domaren sa - en Axa som stod något underställt och slokade. Domaren tyckte visserligen att hon hade fin kropp, vackert huvud och bäst av allt - ett utmärkt temperament! Hon kom ju fram till mig och sa "tyvärr ger jag er inget cert idag för bla bla..." Jag hade lust att säga till henne "vad synd, för du har ju gett henne cert förut..." ;) Men å andra sidan är jag glad att jag har en hund med ett "utmärkt" temperament och Axa var lika glad fast hon inte fick något ck.

Istället för att trängas inne i ridhuset gick vi iväg och tittade på Mias senaste tillskott i hästflocken, Flicka, som står uppstallad på Dannero. Noelle blev överförtjust över att träffa häst på riktigt nära håll och kom över sin första blyghet väldigt snabbt. Nästan lite för snabbt... Därefter åkte vi de två kilometrarna hem till Mia och träffade resten av flocken: Hundarna Mac och Atox, hästarna Jamte, Bravo och Soldier och såklart familjens husse Claes. Vi tog en långpromenad med alla hundar och barn (som helst ville gå själv och inte åka vagn). Dimma hade självklart också fått följa med. Både Axa och Dimma tyckte de hade hamnat i himmelriket med tanke på all hästskit de kunde smyga i sig när matte var för upptagen med att prata med Mia. Det blev ingen träning den här gången men ack så trevligt att bara få gå en härlig promenad med en riktig kompis och bara babbla om allt mellan himmel och jord! Hoppas vi kan ses snart igen, Mia!

Resan har börjat. Oj vad lugnt och fridfullt det såg ut här då.

Skenet bedrar! Vilda Noelle var inte stilla många sekunder på resan. Redan efter 20 minuter var jag på väg att hoppa av när vi stannade i Frövi. För då satt nämligen Noelle och vrålade "Ahhssja, lägg dej, ååå lägg dej!" Sött? Nja, jag skämdes rätt mycket... Det är säkert inte så uppskattat av alla resenärer...

Hemma hos Mia och lyckades fånga Atox på en bild när han travar förbi.

Fina Soldier. Checka in bogmuskulaturen! Och detta är efter att ha varit avställd under sommaren.

Noelle bekantar sig med hästarna. Lite försiktigt i början...

...som snabbt övergick i ren glädje och "provridning". Sen ville Noelle bara rida mer och mer...

...Till att ha blivit fullfjädrad ryttare!! Närå, skojar bara lite. Jag har photoshop:at bort mig själv för jag såg så hemsk ut på denna bild. ;)

Dagarna går så fort, så fort. Imorgon är det dags att ge sig av hemåt igen. Nu får Dimma följa med hem igen och det ska bli så skönt att få hem henne. Hon är så gosig och härlig och går inte många steg ifrån mig nu.

2008-10-23
Pan frisk igen!! Vi behövde aldrig åka till veterinären idag för redan igår under eftermiddagen märkte jag att Pan blev mer och mer sitt gamla jag igen. Och magen var också i prima skick. När han blev tvungen att vara ensam och vila medan jag och Axa cyklade för att hämta Noelle på dagis, såg han inte helt nöjd ut. Och nu är välkomstsången tillbaka när man kommer hem... Så skönt att se att han är pigg och kry igen!

Imorgon åker jag, Noelle och Axa med tåget till Sollefteå! Så imorgon får vi äntligen "tillbaka" älskade lilla Dimma!

2008-10-22
Pan fortsatt dålig... :( Han äter visserligen med god aptit och har inte kräkts sen i måndags, men det är INTE likt honom att vara så här lugn. Det är något som inte stämmer. Imorgon ska han till farbror doktorn och röntgas för att se om det sitter fast något i magen, eller om det kanske är något annat som hänt honom. Detta ställer ju visserligen till det för oss, vi kan inte träna alls nu och träna behöver vi göra inför tävlingen. Ja, det är ju inte heller säkert att det blir någon tävling överhuvudtaget om han inte är helt återställd - men det är ju rena bagateller i det stora sammanhanget. Det viktiga är att han blir bra igen! Vår älskade, älskade lilla Pelle-Plutt...

2008-10-21
Pan fortsatt hängig... Men i morse åt han i alla fall sin mat med hyfsat god aptit. Och även om han vilat hela dagen, så ligger han upp-och-ner och spretar med tassarna i vädret, så han ser ju inte ut att må jättedåligt längre åtminstone. Jag hoppas det hinner gå över till imorgon, annars måste vi nog kolla upp vad det är för fel på honom. Det är inte likt Pan att vara trött och hängig...

Uppdaterat med ny länk till min kompis Mia med sin schäfer Atox, som vi för övrigt kommer träffa till helgen då vi åker till Sollefteå! Ska bli kul!

2008-10-20
Idag fick jag pm:et för appellspåret i Hallsberg den 1 november - vi kom med! Tyvärr har det inte gått så bra med spårträningen som jag hoppats på. Pan har spårat jättebra i skog, men på ängsmark har det visat sig vara lite svårt... Det har blivit en hel del slag och tapp innan han hittat tillbaka igen. Och det har ju gjort att han missat apporter. Visserligen har det blåst väldigt mycket de gånger vi varit ute och spårat, men det kan det ju göra på tävling också. Fast han arbetar bra och skulle aldrig få för sig att ge upp!

Dessutom är han inte kry heller. Ett par dagar nu har han inte velat äta sin mat på morgonen (och bara det är ju vääääldigt ovanligt). Igår gick det över efter några timmar, så jag trodde det bara var något han fått i sig ute och vi hade ett riktigt hårt träningspass med både konditionsträning, lydnad och spår. Han verkade helt ok under den tiden, men imorse ville han inte äta igen och nu är han riktigt hängig. Går bara iväg och lägger sig och allt går i slow motion. Hoppas det inte är något allvarligt och att det går över snart. Med tanke på alla fästingar som varit i sommar, blir man ju lite orolig för alla sjukdomar det kan innebära, men vi får avvakta under dagen nu och se om han blir piggare. Det finns ju mycket "smaskigt" att trycka i sig i skogen också, så förhoppningsvis är det bara magen som protesterar.

Pans duktiga kullsyster Trixa med matte Ida har varit i farten igen i alla fall. De har nu tagit sitt första förstapris i elitlydnad! Vilka duktiga tjejer! Vi gratulerar stort och önskar lycka till på vägen mot championatet! Det kommer nog snart, så duktiga som de är...

2008-10-15
Nu är resan bokad. Jag, Noelle och Axa tar tåget upp till Sollefteå nästa helg och Axa ska prova lyckan på Kramfors BK:s utställning på lördagen. Vi hoppas på ett ck, för det är allt som är kvar för att hon ska få ut sin championtitel... Håll tummarna!

Väl i Sollefteå hos mamma och pappa får vi äntligen återse vår älskade Dimma-PimPim. Då ska hon få följa med hem igen. Vi längtar. Annars har jag och Pan börjat träna på momenten i lydnadsklass 3. Vissa går jättebra (sättande under gång, sitt i grupp, apporteringarna) och andra går lite trögare (att fatta att man får ställa sig upp när man sitter eller ligger, vittringsapporteringen...). Men vi kämpar på! Blir det inte start i vinter, så blir det en annan gång!!

2008-10-12
Så har vi varit och tävlat igen då och numera kan Pan titulera sig LP1 LP2 Explicit Nothing But Trouble. Han fick nämligen ett förstapris och även om det blev en del småmissar får vi ju vara glada och nöjda. Det är roligt att tävla med Pan då han är precis lika positiv och glad hela tiden, oavsett om det är träning eller tävling och han verkar kunna hålla på hur länge som helst också.

Tävlingen började med lite dramatik. Vi hade knappt hunnit bakom gömstället förrän två hundar kom störtande i full fart och började springa runt och jaga varandra. En av dem var en Dobermann som hade placeringen bredvid Pan, så det var ju extra störning bara det. Men duktiga Pan låg kvar och gjorde så hela tiden ut så det blev en 10:a i betyg! När det sen var vår tur, gjorde Pan ett fritt följ med kanonkontakt och supersnabba, raka sättanden. Tyvärr trängde han lite (som vanligt) och jag fick visst ett (omedvetet) dk också, så det blev "bara" 8,5 i betyg. Jag är i alla fall glad över att han gick så fint och gjorde så fina sättanden. Läggandet var inte mycket att orda om och gav en 10:a. Sen var det dags för vårt "aber-moment" inkallning med ställande. Han har blivit bättre, men stannar inte så snabbt när avståndet blir så långt som det är på tävling. Det blev en åtta. Sen var det rutan. Pan sprang fint ut och förbi de första två konerna. Jag klämde i med stå-kommandot och Pan svängde runt mot mig och stannade... men när han gjorde detta snodde han samtidigt ut åt höger och eftersom han inte hade så stora marginaler innan (han var strax innanför den högra konen) så hamnade han utanför rutan med baktassarna. Eftersom jag då hade kommenderat stå, var jag ju tvungen att dirigera om honom för att hamna rätt. Så jag sa rutan igen och fick in honom, men då hade jag förbrukat två extra kommandon ("rutan, stå"). Domaren hade skrivit 3 dk, så möjligen drog han även för att jag pekade med armen för att vara övertydlig mot Pan. Det gjorde att vi fick en 6:a. Apporteringen har vi ofta problem med på tävling, då han envisas med att ta den i kulan och tappa och ha sig. Idag var det också en väldigt liten apport med kulor inte mycket större än mittpartiet, så visst tog Pan den längst ut, tappade och fick ta om. Det blev 7,5. Resten av momenten gick i alla fall bra, så det blev 10:or på hopp över hinder, och fjärrdirigering och vi fick även en 10:a på helhetsintrycket!

Pan stoltserar med sin fina rosett

Roligt var det att se idag att det gick så bra för många av våra egna Noraekipage! Flera förstapris och flera så nära, så nära... Och så Ninni med boxern Cita, som verkligen visar var skåpet ska stå! Och gör det gång på gång: För ett par veckor sen fick de 197 poäng i tvåan och idag var de endast en halv poäng ifrån det otroliga resultatet! Grattis Ninni och Cita (som också knep klubbmästartiteln)! You simply rule!

Axa fick reda på nyheten att Pan skryter om sitt LP2

"Tro'ru att 'ru e nåt va? Bah, LP1 å 2, JAG har minsann LP 1, 2, 3 och 1:a-pris i elit!"

Pan: "Ja e visst jättebra, tralla-la-la!"

Axa: "SNORUNGE! Jag ska visa dig vem som är bäst!"

"GEEER du dig?"

Pan: "Ok, jag ger mig. LP 1, 2, 3 och hundra, du är bäst då."

Har uppdaterat lite här och där: på Pans sida, Pans resultat och även på sidan "om oss" där det bl. a finns en ny bild på Noelle...

2008-10-06
Äntligen har jag införskaffat en tävlingsbar spårlina. Den gamla försvann på en äng i Väsby redan för tre år sen och efter det har jag knappt spårat alls, och då med en mindre "baby-lina". Men om vi nu ska tävla om några veckor, kan det ju vara en bra idé att ha en riktig. I fredags invigde vi den och det gick väl sådär. Jag la spåret på en äng. Tanken var att göra ett appellspår, men jag ville försvåra det hela lite så det blev några extra vinklar och över ett dike/snår och ut på nästa äng. Sen spöregnade det och Axa var med som följeslagare. Hon satt fast i koppel i midjan på mig, jag ville inte binda fast henne i regnet och jag hade ingen bil med mig heller. Mitt under spårningen ringde dessutom min mobil och då det var ett jobbsamtal var jag tvungen att ta det, och det drog dessutom ut på tiden. Det hela resulterade i ganska mycket fladdrande (kändes mer som sök än spår ett tag), två pinnar av Pan och en pinne av Axa (den som Pan missade var hon snabb att hitta, tro inte att hon bara gick och lullade hos mig, nä hon hade fullt fokus på spårningen!) Så nog får vi allt ta och träna några fler gången innan eventuell tävling.

Men lite mer lydnad har det blivit i alla fall och det går riktigt bra. Hoppas det gör det till helgen också...

2008-10-01
En hel månad sen förra uppdateringen, tänk vad tiden går! Sist jag skrev lovade jag att ta tag i lydnadsträningen för Pans del. Det har vi äntligen gjort nu och det går riktigt bra. Vi har bokat in en tävling om två veckor och nu funderar jag även på om vi skulle ta och anmäla oss till en appellspår också. Jag vet ju att Pan är en förträfflig spårare, så om vi bara kommer med så är ju chanserna goda att det ska gå bra. Det vore kul att kunna fokusera på lägre klass rapport inför nästa år istället för att vara kvar i appellen. Men risken att bli bortlottad är ju överhängande så vi får helt enkelt vänta och se. En bra idé kan väl åtminstone vara att börja träna lite.

Annars då? Jo vi och hundar mår bra. Har som vanligt fullt upp med vardagen, men nu börjar vi i alla fall få in lite rutiner. Dimma är kvar i Sollefteå och det är väldigt tomt här utan henne. Nu måste Axas öron underhållstvättas av oss istället och husse har ingen som masserar hans huvud. Han håller som bäst på att försöka lära upp Noelle, men jag tror inte hon är lika uthållig och effektiv som vad Dimma är... Däremot har det blivit betydligt lugnare här hemma när det vankas mat och aktiviteter... Nu går det dessutom att träna en stund med Pan på gräsmattan utan att det är någon som river huset inifrån. Vi får se när vi har möjlighet att åka upp och hämta henne igen, men saknad är hon i alla fall. Noelle brukar säga godnatt även till Dimma när det är läggdags och hon går sin godnatt-runda.

Axa råkade ut för något otäckt för en vecka sedan. Efter en lång skogspromenad på eftermiddagen blev hon dålig på kvällen och ville inte äta sin mat. Bara det är ett tecken på att något är väldigt, väldigt fel. Sen kräktes hon och illamåendet verkade inte sluta efter det. Ett tag senare låg hon i sin lillsäng och jag gick och skulle gosa med henne. Då märkte jag att det var något som bultade konstigt på halsen. Jag kände efter lite noggrannare och upptäckte att det var pulsen som slog, med enorm fart! Hjärtslagen var så snabba att jag inte ens kunde räkna dem och Axa andades ansträngt. Det lugnade inte ner sig heller fast jag satt hos henne en bra stund. Naturligtvis var det sent på kvällen så inga veterinärmottagningar hade öppet. Jag fick näst intill panik och började leta efter jourveterinär och hittade ingen på närmare håll än Strömsholm! Skulle hjärtat fortsätta slå i den takten skulle vi aldrig hinna! När vi höll på som bäst med att försöka få tag på en veterinär som kunde ta emot oss, märkte jag att hjärtats slag lugnade ner sig lite hos Axa. Nu slog det bara fort, men ändå inte extremt. Efter ytterligare ett tag rullade Axa darrande ihop sig också och försökte sova lite. Det värsta var över. Nästa morgon var allt som vanligt igen och Axa åt sin frukost med god aptit. Så här efterhand misstänker jag att hon kanske hade fått i sig av någon giftig svamp i skogen tidigare under dagen. Tänk vad lätt olyckan kan vara framme! Axa går aldrig långt från mig i skogen. Just den här dagen drog hon iväg en lov som hon kan göra om hon upptäckt något "äckel-päckel", så att jag fick ropa in henne. Kan hon ha hittat något där? Riktigt otäckt är det och man kan visst inte vara nog försiktig... Vi fick oss en riktig påminnelse om hur viktigt det är att ta tillvara på livet och njuta så länge det varar. Fortare än man anar kan det vara för sent.

2008-09-01
Nu är det dags att återgå till vardagen. Skolan och därmed min praktik har börjat, vilket innebär pusslande med dagis och hundpassning. Som tur är har Hannes föräldrar flyttat hit till Nora och både Noelle och hundarna kan se fram emot farmor och farfar som sällskap då dagarna blir långa för mig och Hannes. Jag, Noelle och min syster har varit i Sollefteå en vecka hos mina föräldrar. Alla hundarna fick självklart följa med dit och Dimma - som ju inte skulle ha några valpar - fick också stanna kvar ett tag där. Där kommer hon få massor med motion och lek med "mormor", "morfar" och Tazza - mer än vad vi känner att vi hinner med här för tillfället. Både Axa och Pan hade ju aktiviteter inplanerade nu i höst så därför fick det bli just Dimma. Tyvärr missade jag precis att anmäla Axa till utställningen som jag så länge sett fram emot, men vi får väl snällt vänta till nästa. Angående Pan, så börjar det bli hög tid nu att komma igång efter sommaruppehåll med träningen. Han har ju bara ett förstapris kvar i lydnadsklass två, så har han Lp även i den klassen. Det ska vi ta tag i, nu är det dags.

2008-08-20
Idag var jag iväg med Dimma på ultraljud. Nyfikenheten tog över plus att jag inte ville riskera att det skulle ploppa ut någon valp när man anade det, nu när jag börjat ställa in mig på att hon var tom. Och det var som jag befarade. Inte en endaste pupp i magen. Nu får vi börja tänka om igen och planera för vinter/vårvalpar istället. Det blir säkert bra det med, men lite trist att det blev som det blev nu. För Dimmas del innebär detta ökad motion och mindre mat, för det behövs. Det förstnämnda kommer hon gladeligen gå med på, då blir det värre med det andra...

2008-08-15
Tiden går och går och går. Det känns som om det var alldeles nyss jag uppdaterade här, men nu har det ju gått flera veckor. Dimma är inne på sin 7:e vecka efter parningen, men jag kan inte säga att det hänt särskilt mycket än. Om det överhuvudtaget finns några valpar därinne, kan de inte vara många. Nu är det ju dock inte länge kvar till eventuell valpning, så den som lever får se...

Pan har hunnit vara på en till utställning också, närmare bestämt i Askersund. Tyvärr föll hann inte denna domare i smaken utan blev tvåa i jaktklassen utan ck. För övrigt njuter vi här hemma av vår sista lediga vecka tillsammans. Sen börjar Hannes jobba igen medan jag är ledig två veckor till. Då kommer min syster hit från Singapore och hälsar på! Underbart!

2008-07-29
Oj, nu var det länge sen jag skrev. Tiden bara rinner iväg och jag hinner inte med hälften av allt jag skulle vilja. Mestadels är det jobb, men sen är det ju så fint väder också att man vill passa på att göra något somrigt när man väl är ledig. De senaste veckorna har jag haft Projekt Trädgård här hemma och grävt upp och skapat flera rabatter. Som jag med detsamma insåg att om det nu blir valpar kommer de väl snart vara fördärvade.

Valpar, ja. Både Dimmas kropp och beteende är utsatt för hård granskning nu. Men hur jag än letar och letar kan jag egentligen inte hitta några direkta tecken på dräktighet. Möjligen uppfattas hon av andra som lite lugnare, men det kan snarare bero på att hon ständigt befinner sig i köket numera. Vilket ju i sig kan vara ett tecken på dräktighet. Om det inte vore för att Dimma gärna uppehåller sig i köket annars också så länge det finns möjlighet till att något ätbart kan komma i hennes väg... Tiden (eller möjligen ett ultraljud, men jag jobbar ju hela tiden så det är svårt att hinna med ett sådant) får utvisa om det finns några valpar i magen eller inte.

Vi har också varit iväg på ett par utställningar med Pan. Ena helgen var vi i Köping och där åkte han ut med huv'et före ut ur ringen med ett blått band. Det var hans första tvåa men jag blev inte helt förvånad heller då vi redan sett hur domaren slängde ut den ena fina hunden efter den andra med det blå bandet. I Pans klass var det inte en enda hund som fick ett förstapris! Desto roligare var det helgen efter, i Ransäter, då det som den första domaren ogillat på Pan, tyckte denna domare om! Och hon gillade Pan så mycket att han vann klassen med Ck och slutade som reserv i bästa hane! Ja tänk så olika det kan vara från ena helgen till den andra.

I övrigt går hundarna på sparlåga för tillfället. Det där LP:t som jag är så nära med Pan, verkar dra ut på tiden nu. Dimmas elitsatsning verkar skjutas på framtiden. Vad som överhuvudtaget händer med Axas rapporttävling har jag ingen aning om längre. Men huvudsaken är väl ändå att alla hundarna mår bra och även de njuter av sommaren. Sen kommer vi säkert med nya friska tag till hösten. Hoppas jag...

2008-07-03 VALPAR!
Ändrade planer igen!!! Om det inte var för sent (det blev i sista momangen) så väntar vi smått om knappt två månader. De blivande föräldrarna jag pratar om är vår Dimma och PAN! Denna kombination har jag velat göra väldigt länge. Faktiskt ända sen Pan var liten. Rent linjemässigt kompletterar de varandra bra och vi upptäckte tidigt att även både deras exteriör och mentala egenskaper passade varandra. Det den ena har något sämre av, har den andra väldigt bra av - och tvärtom. Båda är dessutom väldigt friska och kommer från idel friska släktingar. Det ska bli väldigt spännande att se vad det kan bli av detta - om det nu blir något alls. Vi parade dem nämligen väldigt sent i löpet och även om båda var väldigt villiga (hmm Mathilda sa en gång att Flattar är väldigt lösaktiga och jag är böjd att hålla med henne) och det liksom bara var pang på rödbetan, så kan det ju hända att det var för sent. Det får tiden utvisa och det blir en spännande väntan.

2008-06-28
Mitt i Dimmas höglöp åkte jag och Pan till Rottneros i Värmland för att vara med på SSRK:s utställning. Egentligen hade vi tänkt åka hela familjen och göra en mysig utflykt - och Rottneros park var underbart vacker - men eftersom vi helt plötsligt väntade långväga vänner från Gotland på eftermiddagen och vi heller inte gärna ville ha Dimma och Pan sittandes tillsammans i bilen, drog vi iväg ensamma och lämnade Hannes och Noelle hemma att städa huset. Även denna gång ställde jag Pan själv och nu börjar det faktiskt arta sig; svansen var glad och viftade i en rak, fin linje. Det räckte till en tredjeplacering i jaktklass med Ck och det får man väl ändå vara rätt nöjd med, med tanke på att jag för bara några veckor sen inte lyckades ställa honom alls.

2008-06-23
Ännu mer jobb och ännu mer besök har gjort att hundarna inte hunnits tränas alls. Det var ju ingen bra uppladdning för kommande tävlingar... En annan nyhet är att Dimma börjat löpa. Den här gången väntade hon nästan två månader längre än jag hade tänkt mig, så även denna gång får jag tyvärr ställa in valpplanerna. Det passar inte in i höstens kalender med praktik och långa dagar. Så om hon nu inte lurar mig en tredje gång, blir det istället nya valpplaner för nästa löp, som borde ske i vinter -09 och med leverans till våren/försommaren 2009.

2008-06-13
En arbetsvecka är till ända. Jobbet på Hinseberg känns spännande och intressant och jag kommer nog trivas bra där i sommar. Eftersom allt är nytt är man helt slut om kvällarna när man kommer hem. Det är däremot inte Noelle, som kräver att man ska leka med henne ända tills det är sängdags. Efter hennes sänggående ska vi hinna med alla andra sysslor som inte hunnits med (städa, plocka, fixa) och sen var det visst dags att få sova lite. Så det har inte hunnits med speciellt mycket med hundarna sista veckan, men orken börjar sakta men säkert att återkomma. Ikväll var jag och krokkofanterna till och med ute och joggade - härligt! Denna helg blir den första på över en månad som vi inte har besök eller ska bort. Även om det alltid är kul att träffa sina nära och kära, ska det bli riktigt skönt att bara vara hemma i helgen och göra ingenting. Eller ingenting... Det blir nog till att olja utemöbler, fixa nät till jordgubbarna som håller på att mogna, klippa gräs, städa garaget, rensa ogräs och allmänt fixa ute. Då vi inte leker med Noelle förstås. Sen tänkte jag träna med hundarna också. Nu är det ju dessutom snart dags för Dimma att äntligen få ut och tävla igen - något som hon längtat enormt mycket efter! Gäller bara att fila, fila, fila så att momenten sitter. För det är ju en hel del att klara av och ännu går vissa saker enligt Dimmas motto: Fort, fel men FUN!

2008-06-09
...Och så ännu fler händelserika helger. Den här helgen bar det alltså iväg till Mellerud där jag släppte av Hannes, Noelle och Dimma (Axa hade vi redan lämnat hos Hannes syster i Nora) hos "farmor och farfar". Själv åkte jag och Pan vidare till Uddevalla och min syster med familj. Där hade vi tema hund hela helgen och vi hann med både vett och etikett, lydnad, trimning och tandstensskrapning och deras Áthas var som en ny hund efter helgen!

På söndagen åkte vi till grannstaden Vänersborg för att ställa ut Pan. Det var ca 7-8 hundar i jaktklass, som Pan skulle in i. När domaren började med att mäta samtliga hundar började jag ana ugglor i mossen. När han senare mätte Pan igen och dessutom tittade på mig och skakade på huvudet med kommentaren: "Det är så stora hundar i den här klassen", förstod jag att utgångsläget inte var så bra. Pan är definitivt ingen liten hund, även om han åtminstone i mina ögon inte är förväxt... Det visade sig att det endast var tre hundar som fann nåd för domarens storleksmässiga (?) missnöje och fick en etta. Pan var en av dem. När han sen placerade Pan som nummer 1 i konkurrensen, blev jag faktiskt väldigt förvånad. Han hade ju inte direkt visat att han gillade Pans typ... Glädjen blev dock kortvarig då han förklarade att han minsann inte tyckte någon hund var värd ett ck, han ville ha mindre och elegantare hundar helt enkelt. Istället fick vi glädjas åt att Pans kullbror (som faktiskt också är lite kortare i rocken än Pan) blev tvåa bästa hane med R-CACIB! En annan sak som var upplyftande var att jag ställde Pan själv den här gången och jag fick honom faktiskt att stå rätt bra! Annars har han ju alltid när jag försöker ställa honom blivit "djupt koncentrerad" och svansen blir stel och låg och hela bakpartiet sjunker. Även om det inte satt helt perfekt, så kände jag att vi nu är på gång i alla fall! Och tipset att byta ut köttbullarna mot något mindre lockande var en bra idé. Den tanken har jag inte tänkt. Man tror ju att godare godis ska generera ihärdigare svansviftningar, men så är det tydligen inte alltid...

Pan i utställningsringen

2008-06-04
Vi fortsätter på temat händelserika helger. Den här helgen har Linnéa och Älva varit här. Vädret har varit strålande, sällskapet likaså och tiden har bara runnit iväg. I lördags var Linnéa och Älva i Arboga för att försvara sin titel som klubbmästare i lydnad i Borderterriersällskapet. Och försvaret var så starkt att de även detta år kammade hem denna ärofyllda titel! STORT GRATTIS! Ytte-pytte-lilla Älva är en fröjd att se på lydnadsplanen och Linnéa är verkligen en duktig förare! Med Linnéa som "tävlingsledare" och rådgivare filade vi vidare på våra svåra moment med Pan (ffa inkallning med ställande), Dimma (ffa växlingar mellan stå/sitt/ligg under marsch och vittringsapportering) och Axa (bla tung apport). Men som med allt kul går tiden alldeles för fort och det var snart tisdagmorgon och dags för tjejerna att åka hem. Noelle saknade dem redan när jag hämtade henne från dagis på tisdagen. Hon letade i framsätet på bilen och sa "Ea, Ea" och när vi kom hem gick hon runt i huset, letade och sa frågade "Ea?" Hon var också helt galen i den lilla hunden Älva (som hon kallade "Etta"). Stackars Älva fick knappt vara i fred när Noelle var i närheten.

I måndags redovisade vi sista arbetet i skolan och idag skrev jag sista tentan. Så skönt att ha det klart. Men något sommarlov är det inte direkt fråga om. Redan imorgon börjar jag sommarjobba på kvinnofängelset Hinseberg där jag ska vara arbetsledare/kriminalvårdare. Det blir spännande... Det blir dock en mjukstart för det är ju långhelg. Och då åker vi iväg till Mellerud/Uddevalla till farmor/farfar och moster Etta/uncle Colm. Och på söndag är det utställning i Vänersborg som Pan ska vara med på. Håll tummarna...

Krokkos med sin gäst Älva

Medan hundarna tog ett dopp i värmen, byggde jag och Noelle sandslott

Noelle blev väldigt förtjust i Älva

Söta sommartjejer!

2008-05-26
Fler händelserika helger har vi haft. Först (efter en road trip i västra Sverige) kom mina föräldrar tillbaka hit förr förra helgen. Samma helg var jag spårläggare på ett elitspår som vår klubb arrangerade. Det spåret hade jag veckan innan gått med Pan, och trots att han inte är speciellt mycket tränad i spår, så klarade han hela elitspåret galant, sånär som lite strul vid ett par tillfällen, där han också missade ett par apporter. Men vi kom runt och 6 apporter levererade han till mig.

Denna helg som varit har den andra sidan av den äldre generationen varit här, nämligen Noelles farmor och farfar. Hannes har ju fyllt jämt, och Hannes pappa likaså, så de firade i helgen 100 år här hos oss. Vi hade som vanligt tur med vädret när vi ska ha någon tillställning här och det var ju bra, för det var härligt att alla kunde sitta ute i trädgården vid långbord.

Precis som förra gången var det återigen dags för mig och Pan att åka och tävla mitt i all uppståndelse hemma. På morgonen innan det stora kalaset åkte jag och Pan iväg till Frövi för att tävla i lydnadsklass två igen. Även denna gång var det varmt och Pan svettades på planen. Men han kämpade på även idag och han gjorde det bästa fria följet han någonsin gjort som jag kan minnas. Men i protokollet stod det att en sväng var vid, ett betygnerdrag och kommentar som förvånade mig. Pan hade fin position, kontakt hela vägen, bra svängar och snabba, raka sättanden. Det som han gjorde bättre än andra gånger var att han denna dag inte ens trängde något alls! Så vi bjuder på det neddraget domaren gjorde, det kändes lika härligt ändå! Och sen var domaren snäll i något annat avseende istället... Sista momentet fjärrdirigering var Pan t ex riktigt trött och ville inte resa sig till sittande ställning. Jag fick tjata flera gånger vid båda bytena innan han satte sig upp. Men vi fick ändå en åtta... Summa summarum blev det återigen ett förstapris och glad i hågen kunde vi åka hem och ha kalas.

2008-05-15
På torsdagar är det träning på klubben och som vanligt skulle jag dit ikväll. Det var dock inte så roligt väder, rätt kallt och duggregn, så Axa fick stanna hemma. Jag skulle ju ändå inte hinna/ha lust att träna tre hundar ikväll och med tanke på vädret tror jag Axa frivilligt skulle anmäla sig till ledighetskommitén. Som vanligt när jag gått ut, fick jag vända för att jag hade glömt något, denna gång plånboken. När jag öppnade dörren, möttes jag av följande syn:

Här hade de alltså knosat ihop sig alla tre i Axas lillsäng och vem som njöt mest är svårt att säga... Deras min när jag kom in var som om de "blivit tagna på sängen" och det kan man ju verkligen hålla med om! Men väldigt charmigt såg det ut, och som tur var fanns kameran nära till hands. På klubben var Dimma överlycklig över att få träna med matte igen. Det var väldigt länge sen vi tränade en "riktig" träning på klubben. Speciellt roligt var då att hon trots detta kunde inleda med en fin platsliggning tillsammans med de andra, helt tyst och stilla. Sen skulle jag träna på vittringsapportering. Jag har ju haft problem med henne på detta moment. Hon har sen vi kom upp i elitklass, slarvat och bara hämtat in första bästa apport. Men nu provade jag godisvarianten. Först fick hon leta godis mellan luktfria apporter, sen la "tävlingsledaren" ut min apport också. Och vilken skillnad! Nu var näsan påkopplad ända från början och hon betade systematiskt av apporterna och plockade upp min när hon hittade den! Vi provade även med en annan hund som haft problem med detta moment, och även den hunden klarade det efter att ha kört godisvarianten. Kul!

Pan fick inte träna så mycket idag, när det var hans tur var jag rejält blöt och frusen. Så det blev några korta övningar på rutan och inkallning med ställande. Sådan träning man aldrig kan få för mycket av...

2008-05-12
Här kommer en skön liten bildserie från helgen då min syster precis hade hämtat deras Áthas, en söt bordercollie/springerspanielkille.

"Komsi-komsi lilla vovven ska jag borsta dig." "Hmm, jag vet inte, vet du hur man hanterar en sån där...?"

"Ha, inga problem, jag går bara och frågar moster Etta!"

"Moster Etta, kan du lära mig hur man borstar vovvar?" "Snälla matte, gör det ordentligt, den där lilla har knappast körkort för borstar och sånt."

"Javisst, och det första du ska tänka på är att hålla tungan rätt i mun."

Áthas och Noelle lyssnar intensivt...

"Nu tror jag att jag börjar haja..."

"Lite klappar ska han få också..."

"Titta mamma, det är ju VITT hår i borsten!! Det har jag aldrig sett förut."

Att Noelle är en riktig liten hundtjej råder ingen som helst tvekan om. Nu har hon börjat intressera sig för samma leksaker som hundarna också och idag var hon med mig ute och "tränade" lydnad. Noelle hade en boll, och var överförtjust när Axa förföljde henne och försökte sno åt sig bollen. Sen försökte hon sig på något slags kommandon till hundarna också, men de lyssnade väl sisådär på henne... Men om några år så!

2008-05-11
Vilken spännande helg det varit! Först, i fredags, kom mina föräldrar och med sig hade de vår älskade Dimma, som varit hos dem i två månader nu! Åh, vad vi har saknat vår Tjing-Tjong Medaljong! Och äntligen är hon här! Hon var precis som vanligt, ville genast sätta igång med träningen med matte... Sen kom även min syster Anette och hennes sambo. De stannade över natten för att sedan åka vidare till Uppsala och hämta en omplaceringshund. Så när de kom tillbaka på lördag eftermiddag med sin nya familjemedlem Áthas (tror jag han ska heta), var det inte mindre än 5 hundar här - och det gick hur bra som helst! Noelle stortrivdes och sprang runt och lekte med hundarna med en boll och försökte sig på att borsta Áthas.

Dimma är hemma igen!

I all uppståndelse som varit under helgen höll jag helt och hållet på att glömma bort att jag och Pan skulle tävla i lydnadstvåan idag! Det var Anette som påminde mig sent igår kväll. Vi åkte iväg i morse och det var otroligt varmt, 25 grader i skuggan. Planen var dessutom i en svacka, så där var det för hundarna (inte mig!) nästan olidligt. När jag värmde upp Pan, var han inte med överhuvudtaget. Jag kände helt enkelt inte igen honom! Han verkade helt knäckt av värmen och släpade en meter bakom mig, tittade inte ens på mig och ville bara ligga ner. Knappt något funkade på uppvärmningen och jag började misströsta: Kanske var det bäst att bara packa ihop och åka hem... Men tjurig som jag är, stannade jag förstås kvar. Platsliggningen gick bra (det var ju skönt att ligga och göra ingenting) och trots att han la sig lite innan tävlingsledarens kommando, fick han en 10:a (domaren kanske aldrig såg). Sen var vi som nummer tre, så jag hade en stund att försöka få igång honom på. Faktiskt så lyckades det rätt bra med äcklig (ja, inte i Pans ögon då) hundmat på burk som muta, som jag hade i en liten skål utanför planen. Han var riktigt motiverad när det var dags att gå in! Och som han kämpade i värmen! Glad och positiv men med tungan släpandes i backen. En del moment gick riktigt bra medan en del var lite sämre. Han tex. la sig ner i förväg på fjärrdirigeringen, han hade inget supertempo på inkallningen med ställande, stannade inte så snabbt (men det kan han ju inte så bra annars heller, det vet jag ju att vi måste träna mer på). Det jag var mest nöjd med var det fria följet, han orkade hänga på hela tiden utan att tappa vare sig kontakt, position, snabbhet i sättanden eller glädje (det enda som drog ner 10:an till en nia var att han trängde lite). Och så rutan då - som han denna vecka fick en 10:a på, nu när det inte stod vid strandkanten bredvid en grillplats... Så det räckte till ett förstapris på 176 poäng och en klassvinst! Nu vilar han så sött ut efter allt som hänt i helgen.

Pan med sin pokal...

...som han är lite skraj att han skulle förlora mot avundsjuka Dimma...

Jaha, vad ska man säga? Hans farhågor besannades... Dimma triumferar.

2008-05-09
Det finns olika sätt att ta reda på när våren har kommit och sedan när den övergår till sommar.

När det är vår:
* Axa ligger ute i gräset vid någon buske på tomten och njuter i solen (läs: steker) utan att vilja flytta sig.
* Jag kan cykla i bara kortärmat med den långärmade tröjan knuten runt midjan, alternativt en "tunnare tröja" istället för jacka (jag - precis som Axa - älskar värme och ogillar kyla),
 

När det blivit sommar:
* Axa pendlar mellan den soliga platsen vid busken och skuggan. Och skiftena sker med täta intervall.
* Jag törs lämna den långärmade tröjan hemma då jag är ute på cykelturen.

Utifrån dessa kriterier kan jag med stor glädje konstatera att sommaren är här (synd bara att de nu säger att det ska bli kallare igen...)

Riktiga vänner!

Noelle älskar verkligen sina hundar och har ett speciellt förhållande till Axa...

Titt-ut!

2008-05-04
Om det nu är meningen att vi ska falla på målsnöret, kan vi lika gärna göra det hela helgen... Idag var det alltså dags för utställning för Axas del och lydnadsklass två för Pans del. Platsen var vackra Järnboås utanför Nora, på hemmaplan med andra ord. Det blev fruktansvärt stressigt (inte helt ovanligt dock) imorse då vi kom iväg alldeles för sent och sen var jag tvungen att åka förbi klubben och hämta grejer. Jag hade hela bilen proppfull med priser till BIS-vinnarna. Sen hamnade vi bakom en bilkaravan hela vägen till Järnboås som körde så sakta att jag blev nervös bara av det. Vi kom fram för sent, vi fick springa ut med säckarna hundmat och sen springa till lydnadsplanen där de redan kört igång. Sen krockade det naturligtvis precis när det var dags för Axa att gå in i Dobermannringen också. Så jag sprang som en galning fram och tillbaka med olika hundar för att försöka hinna med. Först hann jag göra en platsliggning med Pan, som gick sådär. Han fick en nia på grund av att han krupit lite. Sen springa och sätta honom i bilen och så direkt in med Axa i ringen. Som tur var, var gammelmatte Marie där och hade med sig grisöra så Axa tyckte det var väldigt trevligt att vara på utställning. Axa vann bruksklassen (av två) men när domaren började en lång utläggning om Axas bra sidor förstod jag att det snart skulle komma ett MEN. Det gjorde det. Hon tyckte Axa behövde mer förbröst och massa på bröstkorgen, "men det kommer nog, hon är ju ung och har tiden för sig", sa domaren. "Ha, hon är ju 7 år", utbrast Marie och domaren häpnade. Så det blev inget CK och därmed inget utställningschampionat. Pga nya regler måste hon ju nu ha endast ett ck för att få ut sitt SUCH. Tre cert har hon redan... Lite surt då kritiken för övrigt var bra och rutan "utmärkt" i helhetsintryck var ikryssat.

Sen bytte jag hund, sprang tillbaka till lydnadsringen och gick in med Pan. Någon direkt uppvärmning var det inte tal om. Jag hann i alla fall en snabbis till skogen så han fick kissa. Det började rätt bra, fast underlaget var gropigt så det var inte så lätt att gå snyggt. Inkallningen med ställande hade en lååång sträcka, så långa sträckor och så långt avstånd för att stanna har jag inte kommit till i träningen. Jag fick i alla fall Pan att stanna, även om det hade kunnat gå snabbare med en mer färdigtränad hund. Men jag var glad att han stannade överhuvudtaget och dessutom hade han bra fart både före och efter ställandet.  Vi fick 7,5 på det momentet. Sen var det rutan. Den var väldigt vackert belägen (!) precis framför strandkanten och bredvid ett lusthus och en stor grillplats. Det är nog inte så svårt att räkna ut vad en matglad vattenapportör gjorde när han blev skickad. Jo, allt utom att upptäcka att det fanns en ruta där. När jag skulle rikta honom, såg jag att han inte ens tittade åt konernas håll utan såg endast allt runtomkring. Jag bröt efter detta moment. Det skulle nog ändå inte räcka till ett förstapris med en nolla på rutan och jag kände mig inte intresserad av att "nöta på" moment som ändå inte skulle ge något. Sen fick jag höra att det inte var någon hund som klarat rutan, och en tjej berättade att hennes hund i vanliga fall älskade rutan för de tränade den som belöning (bra tips!) men just idag såg han den inte bland alla andra spännande saker.

Nåja, det är bara att ta nya tag och hoppas att någon annan helg framöver ger oss bättre tur. Fast visst hänger det mycket på skicklighet, så därför kan jag inte hänga läpp utan det är bara att ge mig ut och träna vidare. Idag fick jag dock ett par nya infallsvinklar angående träningen efter ett givande samtal med tjejen med rutan-älskande hunden. Så det är bara att prova sig fram vidare!

2008-05-03
Nix, det räckte inte hela vägen. Det började ju sååå bra i skogen - Pan var bara precis hur duktig som helst. Han hade startnummer två och när den första hunden var skickad från B-stationen (jag och Noelle var kvar på A) väntade vi alla med spänning. Det gick en, två och tre minuter men ingen hund kom. Och i och med det skulle ju även Pan vara skickad (hundarna skickas med tre minuters mellanrum - oavsett vad som händer). Vad hade hänt med hund nummer 1? Var han kvar i skogen och skulle nu Pan springa på honom? Jag stod med hjärtat bultande och väntade men tillslut dök Pelle-Plutt upp över krönet och kom springandes i full fart! Duktiga, duktiga Pelle! När sedan hund nummer tre inte heller dök upp (och det är en SM-förare till den hunden) var det bara vi kvar i tävlingen. En liten stunds vila fick Pan och sen var det dags att skicka tillbaka igen. Jag var mer än lovligt nervös, det är mycket mer spännande än att gå in och tävla lydnad och hjärtat bankade. Skulle han minnas vad han skulle göra? Jag märkte hur som helst redan på framföringen att Pan hade fullt fokus framåt på sträckan. Vid starten satt han tyst, lugnt men med full fokus framåt och sen gav han järnet iväg igen! Han hade till och med exakt samma tid tillbaka till Hannes som till mig!

Nu kändes det nästan som om "resan var gjord". Det är ju specialen som är det svåraste att fixa. Att skrapa ihop tillräckligt många lydnadspoäng i appellen för att klara sig när man fått 10 på specialen, kan ju inte vara några problem... Eller? Redan på budföringen började strulet. När vi hälsat på mottagaren och gick därifrån såg Pan något i fjärran som han tittade på. När jag började vända honom för att visa mottagaren upptäckte han istället en sågspånshög på marken och istället för att titta på mottagaren, luktade han på den och vi snurrade runt lite förvirrat. När jag ställde upp för att skicka såg jag att han tittade på allt utom mottagaren. Han hade helt enkelt glömt bort. Så när jag sa marsch, drog han iväg till betyglådan med alla betyg och checkade av om domaren verkligen hade med sig 10:an ut... Som tur var stod den efter halva sträckan till mottagaren och hon kunde därmed locka på honom. När han hörde henne, satte han iväg dit och då hade polletten trillat ner och sen såg det bra ut. Men det gav ju bara en femma i betyg.

Sen var det platsliggning. Det är ju alltid nervöst för man vet inte vad som kan hända, även om jag är rätt säker på Pan. När vi hade lämnat hundarna och gått halva vägen, ropade de att vi skulle vända. Jag vänder mig om och ser Pan och en annan Flathane (som låg bredvid Pan) stå och mäta skjortstorlekar med varandra. Alla andra hundar låg fortfarande. VA, vad var nu detta? Men jag såg också att stället där de stod, var precis där jag hade lagt Pan och stället bredvid oss där den andra flatten legat var tomt... Mycket riktigt fick jag också höra att det var den andra hunden som omedelbart rest sig och gått fram till Pan. Jag fick därmed lägga om honom. Men skulle han nu ligga kvar efter att detta hänt? Men Pan verkade helt oberörd och låg också jättefint och fick en 10:a i betyg. Duktig kille!

Sen var vi först ut att köra lydnaden och det började rätt bra med linförigheten. Inga höjdarbetyg för att Pan trängde lite då vi gick rakt emot domaren (svårt för honom att missa det då...), men han var glad och med på noterna hela tiden. Framförgåendet har vi knappt tränat på, så att det inte gav mer än 0/5 i betyg förstår jag. Jag tycker ju att det är så träligt att träna det momentet! Läggandet och inkallningen gick väl rätt bra, men sen började det strula igen. Vid apporteringen fick Pan för sig att han måste ta apporten i kulan (som var jättestor) istället för på mitten. Det gick ju inte så bra, så han tappade den flera gånger på vägen in och fick ta nytt tag och slutade med att tappa den vid mina fötter också. Jag som trodde han var duktig på apportering. Sen var det bara hoppet kvar och det kan han ju i alla fall! Eller hur var det nu? Han hoppade fint ut, fast hade inte så hög fart, så han landade jättenära hindret. När han satte sig, hamnade han då bredvid hindret istället för mitt för. Så när jag sa "hopp", tog han ju förstås den raka vägen istället för att behöva backa och hoppa... Dessa missar gjorde att vi snubblade på mållinjen, ynka 3,5 poäng ifrån uppflyttet.

Så vad lärde jag mig idag? Att allt kan hända när man har med levande varelser att göra. Och att Pan ÄR en duktig rapporthund! Och att jag behöver träna mer på framförgående, apportering och hopp över hinder... Jag hade så gärna velat prova att ta revansch snart igen, men efter en check på tävlingskalendern inser jag att det är omöjligt. De få tävlingar som finns i appellrapport inom 20 mils radie är jag redan uppbokad på. Så antingen får vi vänta till sen höst eller nästa år, eller så får jag prova med spår istället.

Nåja, nu ska jag ladda om inför imorgon. Men jag vet ju att det kan gå precis hur som helst och dessutom har jag ju redan mina akilleshälar inkallning med ställande och rutan.

2008-05-01
Ett sista genrep inför rapporttävlingen i övermorgon var vad som stod på schemat idag. Vädret bjöd på duggregn och regntung himmel, men även sådana tillfällen måste ju tränas. Idag hade vi hjälp av Johanna med Nova, samt Bertil och Gerd med Ricco och Kajsa, som skulle fungera som "statister" för att göra upplägget mer tävlingslikt. Vi gjorde en A-station och därefter tog Hannes hundarna och gick tillsammans med Johanna och Bertil med sina hundar ut till en B-station 500 meter längre ut. Det blev en väldigt spännande och rolig bana idag. Sträckan från A började nämligen på klubbens appellplan, som är ca 150 m lång. Därefter fortsatte den in efter en bred stig, som efter bara en liten bit gjorde en kraftig högersväng. De följde svängen till höger för att nästan omedelbart efter den vika av uppåt i skogen istället. Efter ett tag kom de ut på en ny stig som de följde åt höger en bit och sen uppåt (åt vänster igen) ytterligare ca 100 meter in i skogen innan de var framme vid B-stationen. På så sätt fick de med en minst sagt växlande terräng; öppen plan, skog, kluriga stigavbrott och även råterräng i skogen. Allt gjordes så tävlingslikt som möjligt, så på B-stationen gjordes först en "genomgång" innan hund nummer ett skulle göras klar för att skickas. Det var Axa som var först ut. Efter att hon var skickad stod jag med tidtagaruret i högsta hugg och väntade. Och väntade... Tillslut hörde jag i radion att det började vara dags för Pans skick, men ingen Axa hade kommit till oss på A-stationen. Precis när de skulle skicka Pan, kom Axa tillbaka till dem! Det visade sig att hon sprungit rakt fram på stigen och inte vikit av från stigen in i skogen där de hade gått. Hon hade visst irrat på ett tag (hon hade ju varit borta i mer än 3 minuter) och hade skum runt munnen, så hon hade sprungit på ordentligt. Axa och Pan fick gå tillbaka till sina träd och därefter började de om med Pans skick. Nu var det spännande. Skulle han fatta vad han skulle göra nu när han blivit avbruten mitt i förra skicket och sett Axa komma in igen? Skulle han ta samma väg som Axa? Det är ju precis sånt här som kan hända på tävling, så det var ju perfekt störningsträning för Pan och ett fint tillfälle att se vad han klarar... Han gick iväg som ett skott och efter dryga halvminuten ser jag honom komma ut från skogen ut på appellplanen och ge järnet till mig! På 59 sekunder var han framme hos mig och fick sin kattmat som belöning. Duktig vovve, han klarade det! Hannes provade skicka Axa igen och gick till och med förbi den stig hon tidigare hade sprungit rakt fram på, men hon gjorde en lov och sprang tillbaka in på den stigen. Hon hade verkligen fått för sig att det var dit hon skulle. Det är så typiskt Axa, att tänka ett steg längre än vad hon behöver (och bör!) och så blir det fel... Det är nog ganska typiskt Dobermanns överlag att vara lite för smarta för sitt eget bästa... ;)

Jag är också glad att det var Axa och inte Pan som gjorde detta misstag. För det första fick Pan väldigt bra störningsträning i och med detta och med Axa har vi gott om tid att träna på fler liknande svårigheter som dagens. Jag har ju inte ens bestämt mig för om jag ska starta henne i högre klass rapport, men som det ser ut i dagsläget är jag rätt sugen på att göra ett försök i juli i Lindesberg. Men då måste vi ta tag i lydnadsträningen också. Vi har tränat ett par gånger den senaste tiden och hon är duktig så länge det kommer godis och bollar i tät ström...

Pan är lätt att motivera. Han är glad bara han får stå i "berömgaraget" (mellan mina ben) med något i munnen och få höra hur duktig han är. Men där har vi kört fast totalt istället på ett par moment. Vår stora akilleshäl just nu är inkallning med ställande. Jag har provat alla metoder som finns på marknaden tror jag (och om jag har fel, så berätta gärna för mig vilka metoder jag missat!) men inget tycks fungera på Pan för tillfället. Jag kommer inte ens till det läget varifrån jag kan utgå träningen. Men så ibland när det känns som svårast, ja då helt plötsligt glänser han till och stannar snabbt när jag ber honom. Så tror man att man kommit på hur man ska göra och då är det kört igen... Rutan är också ett moment som han inte riktigt fattat, men det känns inte lika hopplöst i alla fall då jag åtminstone tror mig veta hur jag ska träna (även om jag kanske inte är klar till helgen). Så det känns väl sådär roligt inför helgens debut i lydnadsklass två, men om jag inte ställer in tävlingen får jag ju skylla mig själv. Jag vet ju vad jag har att förvänta mig.

Men som sagt, jag är jätteglad över Bror Duktigs bravader i rapportskogen idag och oavsett hur det går på lördag, vet jag att han är en jätteduktig rapporthund! Håll nu bara tummarna för oss, så att inget oförutsett händer...

Tack till Johanna, Bertil och Gerd för hjälpen idag!

2008-04-23
När jag kom ner på morgonen idag luktade det friskt av citrus på hela bottenvåningen. Hannes, som varit nere med Noelle en halvtimme redan, berättar då följande: Han hörde Axa gnälla från köket, sånt där gnäll som kommer när hon är lite frustrerad och inte vet vad hon ska göra (samma gnäll som hon gnäller när hon ser en katt, eller Noelle leker med en pipleksak eller boll och hon inte får den). När Hannes kom ut i köket ser han Axa stå helt stilla på golvet. Noelle står vid henne, med en Ajax-flaska i ena handen upp-och-ner över Axas päls och locket till flaskan i andra handen... Flaskan drar hon fram och tillbaka över pälsen och det droppar Ajax ner på golvet, från Axas päls. Exakt hur Noelle tänkte där, får vi aldrig veta (inte heller varför Axa inte gick undan). Noelle brukar dock gilla att låtsassmörja in sig själv eller oss med hudlotion, eller tyckte hon möjligen bara att Axa var lite smutsig...? När jag duschade av henne, doftade det nyskurat golv i duschen och nu är hon renare än på mycket länge! När Noelle lärde sig säga Axa, sa hon i början Ahja, och därför passar Axas nya smeknamn Ajax mycket bra, tycker vi!

2008-04-19 Pan R-Bhkl!
Idag bar det av för mig och Pan till Västerås för att vara med på Rocklundautställningen. Som vanligt var Flattarna dagens numerärt sett största ras och som alltid var konkurrensen stor. Pans "Min-gamla-mamma-Mathilda" var där och hade med sig bland annat Pans snygga kullbror, SV-08 Explicit Trouble Maker, som blev champion för ett par helger sedan. Eftersom Pan och Pommac skulle gå i olika klasser, lovade Mathilda att visa Pan åt mig. Kan ju inte säga annat än att han visar sig betydligt bättre med ett proffs som Mathilda i snöret, än när jag står där. Så idag fick jag stå utanför ringen och titta på när de susade runt därinne. Och han placerade sig som etta i jaktklassen med CK! Min lilla Pelle vann över alla de andra! När det var dags för bästa hane blev jag lite rädd för att jag kanske skulle behöva visa honom själv. Självklart hade ju även Pommac fått ett CK och skulle också in i bästa hanklassen och Mathilda kunde ju inte klona sig. Men allas vår superhandler visade Pan åt mig och Therese visade Pommac. Det var som vanligt en full ring i bästa hanklassen och jag räknade till 15 hundar. Så gissa om jag var glad när han plockade ut Pan som en av de fem sista! Han slutade sen som R-bhkl bakom (och ju även framför!) flera mycket snygga hanar!

Pan fick sig ett rejält ben som belöning för sin prestation, men det har han inte ens orkat äta. För det är jobbigt att vara på utställning och han har sovit som en utslagen sill sen vi kom hem. Lustigt, för efter en dag med massor av motion och lydnadsträning är han inte lika trött som han är nu. Det är tröttande att gå och vara snygg...

En del av gänget i bästa hanklass. Pan är precis till höger om domaren som står och funderar...

"Hejsi. Jag heter Pelle och är snyggaste killen i klassen. Så varför måste jag då sitta inlåst när jag borde mingla?"

Uppdaterat på Pans resultatsida

2008-04-16
Idag var en sån där hemmastudier-dag. Men efter att ha läst ett tag, insåg jag att det fina vädret vi hade idag måste vi ta vara på. Dessutom har jag ju repat mig från mitt brutna revben och börjar känna mig i form igen (förutom att det mesta av konditionen är borta) och det suger i kroppen efter att få börja röra mig ordentligt. Så med karta i fickan begav jag mig ut på långpromenad med hundarna och tänkte upptäcka nya leder (det finns otaliga vandringsleder här omkring). Det visade sig finnas ännu mer vägar och stigar än vad kartan visade och det var inte helt lätt att följa min tänkta runda. Så det tog betydligt längre tid än jag planerat och när jag var som längst bort, insåg jag att det började bli väldigt tight om tid innan jag skulle hämta Noelle från dagis. Med en snabb överblick på kartan insåg jag att jag inte skulle hinna hem och hämta bilen för att åka till dagis, utan det var närmare att gå direkt dit. Eller det blev snarare till att jogga de sista kilometrarna jag hade kvar. Ja, och när jag var framme (på pricken på utsatt tid!) hade jag ju hela vägen hem också. Utan bil. Det tar ca 40 min att promenera mellan dagis och hit och när vi väl var hemma 3,5 timme efter att vi gick ut, ja då var i alla fall jag rätt mör i ben och fötter. Men vad gjorde hundarna? Jo, Axa, den "gamla tanten", skulle ha igång stackars svettiga Pan för att jaga honom! Han låg på sidan på gräsmattan med tungan i backen och orkade bara busa genom att klippa med tänderna, allt medan Axa hoppade runt honom och skällde. Ibland fick hon fart på honom och de drog något rejs runt i trädgården, men för Pans del såg det rätt halvhjärtat ut. Jag fattar inte varifrån Axa får all sin energi? Fast den är kanske helt enkelt hopsparad från all tid däremellan då hon ligger som en liten kanelkringla och sover i sin lillsäng...

Våren är äntligen på väg...

Noelle har fått tag på min lypsyl och först smörjer hon sig själv...

...och sen är det Pans tur att bli mjuk och fin om läpparna. Pan njuter av behandlingen.

2008-04-13
Idag har vi varit i skogen med fortsättningskursen som jag är instruktör för. På schemat stod spår, men jag hade även med mig Pan för att visa rapport. Jag ville ju samtidigt ha ett litet genrep inför den kommande tävlingen. Eftersom jag tränat antingen helt ensam eller endast tillsammans med husse ville jag ju se hur han reagerar tillsammans med andra hundar och människor, alltså så som det kommer vara på en riktig tävling. Det blev ett utmärkt tillfälle idag att testa detta, samtidigt som kursdeltagarna fick se hur rapport går till och ett par fick även möjlighet att prova med sina hundar. Idag var ju inte husse med och min enda möjlighet var då att låta en för Pan obekant människa agera mottagare. Hon gavs lite köttbullar att locka honom med och sen bar det iväg för oss och några fler hundar och människor till B-stationen (som jag för att inte försvåra det hela ytterligare gjorde endast ca 250 m bort, dock utom synhåll). Efter uppbindning och sedvanlig "genomgång" vid station B, var det så dags att skicka Pan. Jag hade inga större förhoppningar att han skulle klara detta, det var ju inte bara en okänd mottagare, utan hela situationen var ju helt annorlunda, med en massa hundar och människor på båda stationerna. Men döm om min stora glädje och förvåning när Pan drog iväg till A som ett skållat troll! Och sen var det förstås inga som helst problem att springa tillbaka till mig. Det var superkul att få ett kvitto på att Pan även klarar av en så här svår övning! Extra roligt var också att vi lyckades göra ett par på kursen så intresserade av rapportgrenen att de kommer att följa med oss på nästa träning för att börja så smått själva! Kanske blir vi snart ett gäng i klubben som tränar och tävlar rapport? Som extra grädde på moset idag fick Pan sig en stationsträning som heter duga, då han resten av tiden fick ligga vid station A, medan vi fikade och tränade med de andra hundarna. Även här var han riktigt duktig. Efter kursen i skogen åkte vi vidare till klubben och tränade lydnad tillsammans med Johanna och hennes hundar. Där fick vi hjälp med en budföring och även denna satt riktigt bra idag. Sen filade vi vidare på de övriga momenten i appellen och lydnadstvåan och trots att det sakta men säkert går framåt, måste vi ligga på hårt i träningen framöver om vi ska hinna klart i tid... Men Pan är bara glad för så här mycket aktivering var det länge sen han fick!

2008-04-07
I första numret för i år av Charmören (Flatklubbens tidning) skriver redaktören följande:

"Den nyutkomna 'Mentalitetsboken' av Ingalill & Curt Blixt samt Kenth Svartberg handlar mycket om hundens beteende, med utgångspunkt i Svenska Brukshundklubbens mentalbeskrivning. Bland annat presenteras 6 listor med 70 raser som deltagit på MH-test. Raserna är placerade från 1-70 utifrån 'mest eftersträvansvärt beteende'. I kategorin 'socialitet' hamnar flatten på 1a plats, i kategorin 'nyfikenhet/orädsla' på 3e plats, i kategorin 'lekfullhet' hamnar den på 4e plats, på 'jaktintresse' (egentligen jaktleksintresse) hamnar rasen på 13e plats. Det är endast i kategorin 'aggressivitet' den hamnar så lågt som på 40e plats. Kategorin 'Boldness' (som är ett medelvärde av egenskapsvärdena för socialitet, lekfullhet och nyfikenhet/orädsla), ja du, där kommer våra kära flattar på allra första plats. Så skönt att ännu en gång få det bekräftat att man valt rätt ras! ;)"

Vad ska man säga? Jag är faktiskt inte speciellt förvånad, men jag håller med redaktören Låtta om att det är roligt att få bekräftat att flatten är en härlig ras och att den ställer upp på allt slags arbete, om det så handlar om lydnad, bruks, jakt eller gos.

Igår var vi och tränade på klubben. Jag hade ju tänkt anmäla Pan till lydnadsklass två nu i vår, men har inte tränat på de nya momenten. Igår upptäckte jag att det är faktiskt inget hunden lär sig av sig själv heller (?), så det är hög tid att lägga sig i hårdträning nu om vi ska kunna starta!

2008-03-30 Färgklickar i den grå vardagen!
Det behöver man ibland och det var precis vad vi fick igår. Hannes var bjuden till sitt gamla jobb i Stockholm igår för att spela på en fest som de hade där. Tillställningen varade hela dagen och jag, Noelle, Axa och Pan följde med. Tidigt på morgonen begav vi oss iväg och kosan styrde direkt till Märsta där Hannes släppte av oss hos Maria i Casa Dixi (eller cirkus Scott, som det numera också kallas). Äntligen fick jag träffa deras söta och charmiga guldklimp Alexander i verkligheten och så förstås lilla Kia, som är familjens senaste tillskott och tillika Yangs yngsta dotter. Dobermannvalpar är och förblir något bland det sötaste som finns. Det tyckte Noelle också och klappade den lilla sötnosen så ofta tillfälle gavs. En heldag blev det hos Maria med tillhörande låååång promenad (jag flåsade Maria i bakhasorna bäst jag kunde med min halva lungkapacitet), massor av prat, pladder, djupa samtal och trevlig samvaro, samt - som alltid hos Maria och Robert - god mat. Jag fick också tillfälle såklart att pussa på söta lilla Alexander - ett riktigt charmtroll som log och charmade oss alla. Jag som känt mig nere och deppig så länge nu när jag varit sjuk, blomstrade verkligen upp igår och idag hade glädjen och inspirationen återkommit! Tänk, vad vore man utan vänner! Ingenting! Tack Maria för att du förgyllde vår dag igår!

Idag hade vi också riktigt vårväder, runt 10 grader varmt (dock lite blåst som vanligt numera) och vad kunde väl vara mer passande då än att packa ryggsäckar med fika och åka iväg och träna rapport med hela familjen? Det blev återigen längden av en appellsträcka, fast på ett för hundarna nytt ställe och det börjar likna lite "genrep" nu när vi tränar med Pan. Axa fick börja med att frispåra ut till B-stationen och det gick alldeles strålande. Sen blev det 2 sträckor till åt dem var och båda klarade uppgiften helt utmärkt! Även stationsuppträdandet var exemplariskt. Vilka duktiga vovvar! De enda som inte skötte sig bra, var våra nya walkie-talkies. Tydligen klarar de inte sträckor längre än 500 meter, fast de enligt produktbeskrivningen ska klara flera kilometer. Störande. Nåja, de var ju billiga i alla fall...

Mys, samvaro och fika på A-stationen

Axa funderar på sträckans upplägg - exakt hur mycket godis blir det i utdelning tro? Tänka tänka: Σspringhastighet av tre sträckor = godisintag √(a-b)/(b+a) x (vila)³

Pan funderar mer på om han får pussas snart.

Noelle funderar på hur många löv det finns i skogen.

När jag och Pan gick iväg till B-stationen knatade lilla Noelle helt sonika efter sin mamma och vovve.

"Lunka på, lunka på, vi har långan väg att gå" (det hela slutade dock med att pappa håvade in och återplacerade lillan på A-stationen - rapportsmåbarn SKA växa upp på A-stationen!).

2008-03-25
Det är inte mycket flyt jag har just nu. Jag som aldrig brukar vara sjuk och inte ens varit förkyld på flera år, har ända sedan den 12 februari varit mer eller mindre konstant sjuk. Det började med magsjuka och feber, sen fick jag ont i halsen, feber igen (jag brukar aldrig ha feber!) och när det väl höll på att försvinna började det om. Då slog det till rejält och bihålorna fick sig en omgång. Innan jag åkte till Sollefteå ringde jag vårdcentralen och de konstaterade bihåleinflammation, men ville att jag skulle vila (!) och låta kroppen ta hand om saken själv. Det är väl lättare sagt än gjort när man har en massa obligatoriska saker i skolan som man måste åka på för att få godkänt på kursen, rapportskrivande, tentaplugg och så vidare. För att inte tala om att vara mamma till en liten pigg ettåring som inte låter sig smittas av lite virus i luften, utan vill leka, leka och leka... Det blev inte bättre i bihålorna utan jag drogs med eländet hela tiden i Sollefteå. När jag kom hem blev det till att ringa till vårdcentralen igen. Tillslut fick jag komma dit och få penicillin. Vid det laget hade jag hostat sönder ett revben också så nu kommer det dröja ytterligare tre veckor innan det är läkt (från när jag slutat hosta förstås). Som tur är hostar jag inte lika mycket längre, för det är en rätt otrevlig historia att hosta med ett brutet revben, kan jag säga...

Så vad innebär detta då? Jo, allt går på halvfart här hemma. Jag som skulle träna så mycket lydnad och bruks med Pan, har inte fått till något alls, endast lite fjärrdirigering i köket. Så om vi ska vara klara att starta lydnadsklass 2 i april är nu ytterst osäkert. En annan trist sak är att Dimma blev kvar i Sollefteå när jag åkte därifrån. Eftersom jag inte haft tid för alla hundar den senaste tiden var det mest rättvist att låta henne vara kvar däruppe ett tag. Jag märkte ju att hon blev så lugn och harmonisk bara under den veckan som jag var där, då pappa gav hundarna mycket mer stimulans och motion än vad jag kunnat ge på sistone. Tanken är att hon ska få mer av det hon  behöver och vill ha, och att det också ska leda till att jag ska få mer tid över och möjlighet att träna de andra två hundarna. Det är inte så lätt att sådär spontant bara gå ut och träna på tomten, eller inne i huset när Dimma finns i närheten. Hon är ju så otroligt träningsglad och överambitiös, vår söta lilla arbetsmyra, att hon halvt river huset om jag tränar med någon annan men inte henne. Min plan är dock att Dimma får komma hem igen senare i vår när hon börjar löpa...

2008-03-17
För tillfället befinner jag, Noelle, Dimma och Pan oss i Sollefteå hos mina föräldrar. Hannes är hemma och jobbar och Axa fick vara hemma och hålla husse sällskap. Själv har jag en ganska lång inläsningsperiod till en tenta (fast tiden rinner iväg och nu är det inte lika länge kvar...) så jag tänkte att jag lika gärna kunde läsa här och anlita mormor och morfar som barnvakt.

Självklart har jag passat på att träffa Mia, som nu flyttat från lägenheten i Sollefteå och köpt hus tillsammans med sin sambo i Dannero mellan Kramfors och Sollefteå, alldeles i närheten av travbanan. Det blir ju lite längre att åka och träffa henne, men det är det ju såklart värt! Tanken var att vi skulle bygga hage vid deras hus och rida hem hennes hästar, men det fattades redskap för detta. Istället pratade vi så mycket hund, att vi stack iväg och tränade med doggsen! Mia har en golden och en schäferkille på 11 månader som hon har börjat köra igång med. Mia var ju min stora inspirationskälla för några år sen och vi har avverkat många långa promenader, lydnadsträningar, spårdagar i skogen och ett antal timmar åt hund- och hundträningssnack. Det var på den tiden vi bodde i samma städer (först bodde jag i hennes hemstad Boden och sen flyttade hon till min hemstad Sollefteå). När vi nu träffades avklarade vi ett litet lydnadspass och efter det ett uppletande. Alla hundarna var så duktiga och det var verkligen superskoj att träffa Mia och träna ihop med henne! Synd att det blir så länge mellan gångerna.

Mia och Atox efter att han varit duktig och hittat en grej i skogen.

Pan in i "berömgaraget" efter att han också varit duktig. Hmm. Jaså, ni tror detta är en gammal bild från tidigt 90-tal? Nejdå, det var bara det, att jag hade inga "hundkläder" med mig upp till Sollefteå och efter en kort inventering i gamla garderober hittade jag dessa mycket ändamålsenliga plagg. ☺

2008-03-11
Helgen som var gick hundutställningarnas hundutställning av stapeln, nämligen Crufts i England. Mathilda var (som vanligt numera) där och hade med sig Pans superfina kullsyskon Smilla och Pommac. Båda placerade sig som fyra i sina respektive klasser! Det är nu andra året i rad som Smilla gör denna bedrift och Pommac, som omplacerats tillbaka till Kennel Explicit visade sig ha otroliga kvalifikationer och har visat sig otroligt bra i utställningsringen.

En annan sak att nämna är att vi har tagit ett DNA-prov på Pan för att se vilken/vilka färger han nedärver. Idag kom det efterlängtade svaret och det visade på EEBB, nämligen att han är dominant svart. Det finns med andra ord inga gula anlag dolda hos honom. Längre fram i vår och sommar kommer vi att ställa ut honom igen för att se vad han kan åstadkomma i jaktklassen, men nu först blir det lydnads- och bruksträning för hans del.

2008-02-24
Rapportträning idag en "snabbis". Vi hade inte så mycket tid, så vi gjorde träningen ganska snabbt och effektivt på samma ställe som sist. Det som hänt sedan senast är att vi införskaffat ett par walkie talkies och visst blev det ännu lite roligare att träna när kommunikationen mellan stationerna förbättrades avsevärt! Dimma fick ett par kortare skick innan den egentliga träningen började, sen är det ju sitta tyst, Nice & Easy, och begrunda som gäller för hennes del (vilket är lättare sagt än gjort). Vi körde alltså ca 500 meter och det gjorde vi tre gånger. Den här gången hade jag även med mig klockan och fick veta att Pan på alla tre sträckorna var snabbare än Axa! Det trodde jag inte var möjligt! Två av gångerna skiljde det visserligen bara en sekund, men tredje sträckan tvekade faktiskt Axa vid starten och det gjorde att hon kom iväg sent. Pan tvekade inte, men han galopperade betydligt långsammare än de första gångerna, det var mer hans vanliga galoppeli-lufseli-stil (åtminstone i början), fast han kom ju ändå in snabbare än Axa för han sprang hela vägen i alla fall. Jag är helt otroligt stolt över att Pan på så kort tid har kunnat bli så bra på rapport! Vill träna mer!

Det var ju också dags att börja med det trista framförgåendet, men det har det bara blivit en enda träning av hittills. Får väl ta mig i kragen i veckan och nöta på med det också...

Huij vad det blåser förresten. Det känns som om vårt tak ska blåsa av vilken sekund som helst. Man får väl gå ut och kolla om det ligger blöj-sopor över hela gården imorgon. Då lär väl hundarna bli glada i alla fall - om de hinner upptäcka det före mig, vill säga...

Helgmorgonbestyr i Krokkohus. Alla har varsitt "projekt" på gång.

Morgonbestyr var det

2008-02-21 Grattis Axa på födelsedagen!
Nu var jag precis på väg att skriva det jag skriver varje år numera: Tänk vad tiden går! Men den GÖR ju det! Shit pomfritt, hon är ju 7 ÅR nu! Och grejen är att det märks inget överhuvudtaget på henne. Jag menar, visst tycker hon själv att hon är en rätt så klok och mogen dam i sina bästa år som bör behandlas med respekt och har skapat sig många egna åsikter och "lösningar" på saker och ting. Men det är ju precis samma fart och glädje i henne som alltid - om inte mer! Hon och Noelle har väldigt kul ihop och Axa kommer nog aldrig sluta med att jaga sin svans helt omotiverat, hopp-studsa, göra sina intensiva (och ibland smärtfyllda när hon stampar en på tårna) lekinviter, springa femhundraelva galoppsteg på två meter och slira på golvet och hon kommer nog för alltid väja åt fel håll när man har bråttom och hon är i vägen. Hon kommer förmodligen alltid vara barnsligt intresserad av pipleksaker och fortsätta komma sättandes om hon hör en sådan även om det är i en helt annan del av huset och inte alls har med henne eller lek att göra. Vi ser fram emot många fler promenader och rejs där hon lite argsint (på ett glatt sätt sådär som bara Axa kan) försöker jaga ifatt Pan (alltid Pan som blir utsatt) och vi hoppas på många fler rapportträningar i skogen där hon verkligen njuter av att sträcka ut för fullt. Trots hennes C på en höft är det något vi aldrig märkt av, sedan hon kom över sin växtvärk som valp, har hon aldrig varit halt och vi hoppas hon får fortsätta att må så här bra. Det enda jag kan önska är att jag hade mer tid för just henne. Man märker nämligen att hon lever upp när hon är ensam inne och "tomtarna" är ute. Då blir hon som valp på nytt och ska busa hela tiden. Idag har jag lovat henne en lång och härlig skogspromenad i alla fall, så det är bäst jag skyndar mig ut nu innan jag ska hämta Noelle på dagis och skogspromenaden måste bytas ut mot en betydligt tråkigare barnvagnspromenad...

Axa och Noelle leker med en boll

2008-02-17
Idag fick vi med oss husse (och Noelle, men hon är inte lika svårövertalad) ut för att träna rapport! Efter att ha gjort en A-station och lämnat husse, barn och Dimma där (Dimma har fått rapportträningsförbud tills hon funderat ut vad hennes stamtavlenamn Nice & Easy egentligen betyder), tog jag med mig Axa och Pan en sträcka på 500 meter och gjorde en B-station. Det är alltså lika lång grundsträcka som på en appelltävling. Det låter kanske skruvat, men jag bedömde att Pan skulle vara mogen för att testa detta redan på den andra riktiga träningen. Och visst minsann har vår "linjetag/springa-efter-dummies-och-bollar-träning" gett resultat! Hela fyra sträckor blev det varav den sista var på "hopp-och-lek" tillsammans alla tre. (Att Axa sprang sina sträckor som en greyhound behöver jag väl knappast nämna i sammanhanget...) Det känns så roligt att vara på gång och att det (troligen) blir en appellstart för Pan i rapport i vår! En tanke som inte ens hade slagit mig för ett par veckor sen, då hundarna bara gick här och släntrade och vi hade det allmänt segt.

2008-02-16
Ännu en vecka har gått och den ensamma rapportträningen har fortgått, om än mest på halvfart då både jag och Hannes har varit sjuka. Hannes har åkt på en envis förkylning och jag - som verkar vara immun mot förkylningar - fick istället magsjuka bara därför. För att lindra det värsta av det ständigt malande dåliga samvetet när det gäller hundarna, har bollen varit en ständig följeslagare på de korta promenader man orkat pallra sig ut i skogen. Men det tycks inte riktigt nog. Framförallt Dimma tycker att livet med matte och husse är bra segt för tillfället och visar detta genom att själv vara ännu mer överentusiastisk åt allt som händer än vad hon är i vanliga fall (och det vill inte säga lite det). Numera går hon fot med mig hela promenaderna igenom, oavsett hur långt vi går. Det KAN ju hända att jag ber henne vända och springa och hämta en boll... De senaste dagarna har jag tagit mig en rejäl funderare på vad som skulle kunna få Dimma trött och nöjd utan att samtidigt stressa upp henne. Svaret var ju egentligen självklart, men något som för oss legat dolt långt ner i hundträningens historia, nämligen spårning. Sagt och gjort. Idag la jag Dimmas första spår på över två år!!! Och jag ville trötta ut henne ordentligt, så jag gick väldigt långt - runt 2 km - och la ut 8 apporter. Jag hade ju ingen ambition att hon måste lyckas perfekt, utan bara att hon skulle bli rejält trött, så att hon äntligen fick bli nöjd... Så döm om min förvåning då hon spårade som en liten klocka och vi fick med oss samtliga apporter hem igen! Vilken maskin hon är! Klart att hon är en brukshund ut i klospetsarna! Hon skulle ju lätt orka med ett långt spår och sen uppletande på det för att sedan äntligen vara lagom i varv till lydnaden. Efter dagens session hade vi så äntligen en trött, lugn och nöjd Dimma här hemma som lugnt kunde ligga och sova trots stök och ståhej runtomkring. Synd bara att det gjorde att jag inte hann med Axa och Pan idag....

En bild på Noelle som borstar Axa

2008-02-09
Tänk att det har gått nästan en hel månad sen förra uppdateringen! Och jag som alltid lovar mig själv att jag ska bli bättre på att uppdatera hemsidan. Så vad beror det den här gången då? Jo, det händer inte så mycket för de stackars jyckarna, men desto mer för de tvåbenta. Jag har återupptagit mina studier efter ett års mamma"ledighet" och läser nu femte terminen på Socionomprogrammet vid Örebro Universitet. Noelle har börjat på dagis och det är full fart där om dagarna nu! Förskolelärarna berättar att det är en väääldigt bestämd liten fröken som börjat hos dem - får hon inte som hon vill, grälar hon högljutt på dem. Mmm, som om vi inte märkt det själva... Men det är så skönt att det går så bra och hela inskolningen förflöt utan tårar och skrik. Dock trodde man att hon skulle vara trött och nöjd efter timmarna på dagis, så att eftermiddagen skulle vara lugn hemma och jag få tid för att plugga, men icke. Så plugga, det får jag göra efter att hon lagt sig på kvällarna och även helgerna får vigas till studier, då pappa Hannes kan leka med Noelle. Tyvärr blir det då inte så mycket tid över för annat, hundträning till exempel. Noelles liv för tillfället går däremot ut på att leka, leka, leka och leka gör man bara om man har sällskap av helst mamma eller pappa eller någon vovve.

En som gärna leker tillsammans med henne är Axa. De två har kommit att bli riktiga polare! Det är något visst med Axa (=Dobermann i allmänhet?), som gör att Noelle tycker hon är så skoj. Hon bubblar av skratt när Axa hoppar runt och jagar sin svans eller när hon gör lekinviter och kommer och puttar på saker, sådär som bara Axa kan... De två flattarna använder hon mer till att borra ner fingrarna i, klappa eller att sätta sig gränsle över när de ligger och vilar. Där får man verkligen passa på dem för ibland tenderar lakritstrollen vara för snälla för sitt eget bästa. Och när man talar om trollen heter det ju... Jag kikar just ut i hallen för att Noelle låter (hon låter för övrigt JÄMT) ett glatt och högljutt AAAHHH AHHH AHHHHH och ser att hon sitter över stackars Pan och HOPPAR på honom. Pan bara ligger och låter henne hållas. Med tanke på hur mycket Noelle tycker om hundarna och visar det på sitt alldeles egna sätt, skulle det dock ALDRIG falla mig in att lämna dem tillsammans utan uppsikt, hur snälla hundar vi än har. Såja, jag fick precis gå och rädda Pan från Noelle, men nu har han redan gått tillbaka dit igen, så då får han skylla sig själv...

Noelle leker "du kan inte ta min boll" med Axa och har hur roligt som helst!

När det gäller hundarnas träning är jag dock väldig sugen på att köra igång mer systematiskt nu. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte ägnar mig tillräckligt mycket åt dem och samtidigt behöver jag ett klart och tydligt mål för att få motivation att ge mig ut och träna när man väl får en timme över. Jag är väldigt sugen på rapport, men för det krävs det ju en mottagare också. Eller gör det? Tja, åtminstone på tävling i alla fall. Då husse inte är den lättaste att få med sig ut, har jag faktiskt tränat (någon form av) rapport ensam hela vintern. Och det har gått jättebra! Det började som linjetag (retrieverträning) då jag visar (eller ibland inte visar) att jag lägger en dummy eller boll på marken där vi går. Sen fortsätter vi helt enkelt promenaden och efter ett tag får någon av hundarna springa tillbaka och hämta saken. Den där sträckan har jag gjort längre och längre och när jag var uppe i 300-400 meter insåg jag att det här började ju faktiskt likna rapportens grundträning, fast med en dummy eller boll istället för mottagare. För Axas del har ju det aldrig gjort någon skillnad. Hon tränades till största del på detta vis innan hon startade i lägre klass rapport och blev uppflyttad och nu började ju även Dimma och Pan klara den här längden på sträckorna. Så en tanke började gro. Tänk om man skulle lyckas övertala husse att träna lite och sen ställa upp på en appellrapport med Pan? Med Dimma är det ju redan kört eftersom hon redan är uppflyttad ur appellen (spår). Igår fick jag med mig honom ut och vi körde ett pass på två olika ställen. Det första var efter vår promenadväg och fick fungera som uppvärmning. Sen gick jag ut en sträcka i skogen (en promenad på drygt 4 min) och Dimma (som hade lite svårt att förstå uppgiften när hon skulle springa till husse första sträckan) fick frispåra till mig medan jag tog med mig de andra två. Det klarade hon i full fart på 41 sekunder, snabbast av de alla tre (trots att hon sprang på okänd mark som dessutom sluttande uppför hela vägen). Vi fick med både grundsträcka och förlängning och jag kan bara konstatera att vinterns ensamma "linjetagsträning" gett resultat även på rapportfronten. Äntligen hade vi en trio trötta hundar efter dagens slut också. Nu återstår bara en varsam övertalning av husse att fortsätta den här träningen, för det finns nog ingen roligare gren än rapport att träna!

2008-01-07
Idag nåddes vi av det fantastiska beskedet att Pans kullbror Pommac (Explicit Trouble Maker) kammade hem storslam i Göteborg på My Dog, som i år även var svensk vinnarutställning! Han tog CERT, CACIB, blev bästa hane och därmed Svensk Vinnare! Helt otroligt vilken framgångsrik kull det där är! Fina Smilla är ju redan juniorvärldsvinnare, nordisk, svensk och polsk juniorvinnare och flera av de andra syskonen har Ck och fina placeringar på utställning. Sen är det ett gäng som också visar framtassarna på lydnadsplanen och flera jakthundar är på gång också! Pan är mäkta stolt över sin snygga bror och vi säger ett STORT GRATTIS till Mathilda på Kennel Explicit, som återigen visar vilken superuppfödare hon är!

2008-01-06
Nytt år och nya äventyr. Det gamla året tog slut med rasande fart. Den 29 december fyllde vår lilla solstråle Noelle ett år. Hon har fått massor med uppvaktning. Presenter, julklappar och kanske roligast av allt: en massa folk som lekt med henne dagarna i ända! Hon har börjat ta sina första ostadiga men egna steg och för varje dag som går blir hon modigare och modigare. Vi har dessutom fått en massa härlig snö här i Nora och därmed var debutpulkturen ett faktum. Nu skulle äntligen våra tre hundar få börja göra någon nytta på promenaderna istället för att bara springa och leka. Äntligen skulle jag slippa att själv behöva dra på barnvagnen. Och med tre stycken kan de ju dessutom turas om, så alla skulle kunna få sin beskärda del av lösspringandet ändå. Först ut var Axa, eftersom hon är "veteranen" i sammanhanget och "kan det här med drag". Men Axa behövde visst få värma upp sig mer ordentligt, för hon stod som en darrande räka och såg mest eländig ut vid fotningen. Efter en liten bit insåg jag detta och bytte till Pan, som faktiskt tog uppgiften på största allvar (nåja, så allvarlig nu en Flat kan bli). Han var otroligt mallig i alla fall över att få vara "vagnshäst" till en prinsessa. Sist var det Dimmas tur och hon fattade som vanligt inget i början utan skuttade på bredvid mig och trodde vi skulle träna. Efter ett tags skuttande skuttade hon förbi en sten och pulkan hamnade snett på den och välte. Lillan damp ner i snön med ansiktet, men det gjorde visst inget. Det var ändå roligt att åka pulka! När det var Axas tur igen gick det bättre, men då trodde hon att hon skulle "köra på som förut", då det med mig på skidor bakom ska gå i galopp. Nja, det kanske är lite väl hög hastighet för en ettåring i en ostadig pulka. Så som pulkadraghund fungerade faktiskt Pan bäst, även om det var alla tiders att kunna alternera med alla tre.

Nu ska vi ut och åka pulka! Axa är inte helt övertygad... "Det är ju jätteviktigt att värma upp först!"

Pan däremot var redan varm och stolt som en tupp över hedersuppdraget...

Draghunden Pan och väktarna Dimma och Axa

"Det här var ju jätteskoj!"

Noelle försöker blåsa ut ljuset i sin egna goda (och nyttiga) födelsedagstårta!

Axa och Noelle leker med ballongerna

Så vad har vi för planer och förväntningar inför det nya året då? Först och främst börjar jag skolan igen om ett par veckor och Noelle ska skolas in på dagis. Och det är med väldigt blandade känslor, kan jag säga... Både Axa och Dimma hade det ju rätt lugnt på tävlingsfronten under 2007. Tiden räcker inte till för allt man vill. I år hoppas jag dock på att komma ut med Axa på utställning för att få ett sista ck för att bli utställningschampion. Hon är ju redan fullcertad, men har HD C på en höft och med nya regler kan hon nu bli SUCH, men det krävs ett ck efter den nya regeln trädde i kraft för ett år sedan. Sen hoppas jag på att det kommer finnas mer tid för Axas favoritgren rapport. Dimma planerar jag att para på nästa löp och det är något som ska bli väldigt spännande och kul. Jag tror det kommer bli härliga arbetsglada, friska och sunda valpar efter henne. Får Dimma själv bestämma, kommer jag satsa fullt ut på henne med lydnaden också. Tyvärr tror jag nog det är ett önsketänkande, men lite tävling hoppas jag hinna med. Pan var väl den hund som fick tävla mest ifjol och visade sig vara en hejare inom alla områden. Det ska blir kul att fortsätta med lydnadsklass två och även träna jakt, samt prova på spår. Han har nämligen en stor fallenhet för det och är en kanonarbetshund rakt igenom.  Men jag vet ju också att man vill mer än vad som sen blir av, så jag ligger lite lågt med att sätta upp mål och löften än så länge.

Nytt 2007